En väldigt viktig fråga för demokratin är huruvida vanliga medborgare fullt kan förstå politiken. Rösträtten i demokratin bygger på tanken att alla medborgare har rätt att bestämma över den stat under vilken de är medborgare. Men redan tidigt i debatterna kring demokratin fanns det en insikt i att förståelsen för politik var dålig bland de vanliga medborgarna. Riskerar då inte demokratin att bara bli ett spel om att lura okunniga medborgare att rösta på ens parti? Med andra ord, kommer inte politiker utnyttja okunskapen för att föra igenom politik medborgarna annars inte velat ha?
Förståelse för politik är ingen liten sak. Det handlar inte bara om insikt i partiernas åsikter, eller hur staten och dess myndigheter fungerar. Politiken är menad att förbättra samhället och kunskap om samhället är därför väldigt viktigt. Men den kunskap som behövs är alltför enorm för att en människa som inte arbetar med det ska kunna bygga upp den själv. I jämförelse med den kunskapen är till och med högskoleprovet 2018 en småsak. Du måste förstå ekonomi, kultur, internationella relationer och så vidare. Men om vanliga medborgare inte kan bygga upp den kunskapen, hur kan då en demokrati fungera?
Som svar på detta problem har man i de flesta västerländska demokratier vad som kallas representativ demokrati. Då väljer folket in människor som ska ägna hela sin tid åt dessa frågor. Det som i dessa fall blir viktigt för att en medborgare ska kunna fatta en informerat beslut om sin röst är att kommunikationen mellan representanterna och väljarna är effektiv.
Vad bör göras?
Det som behövs är alltså en förnuftig och tydlig debatt. Idag har vi känslan att politiska debatter handlar om att två sidor spelar en sorts match mot varandra, och resultatet är att någon vinner. Men tanken med den politiska dialogen i en demokrati är att båda sidor på ett sansat och förståeligt vis förklarar sina åsikter för väljarna. Men i ett klimat av smutskastning och känslomässiga utspel blir det svårt för väljarna att få en klar bild över argumenten.
Detta innebär ett tudelat ansvar: politiker ska hålla sig till att klart och tydligt redogöra sina poänger, men likväl innebär det att vi inte bör fråga våra politiker vad som helst. Personliga aspekter som det tyvärr inte sällan blir fokus på är inkonsekventa för politiken: de är retoriska knep för att smutskasta motståndare.
Partiernas känslomässiga dispositioner gentemot varandra är ett stort problem. många gånger missas fakta och sakfrågor, för att ersättas med högljutt tjafs som ingen blir klokare utav. Att lösa detta problem är av central vikt för att demokratin ska fortsätta vara funktionell. Men för att bevara det krävs både att politiker tar tag i sig själva, och att journalister och väljare frågar rätt sorters frågor. Det är oklart hur utvecklingen ter sig, men det ser idag både mörkt och ljust ut. Å ena sidan blir debattklimatet värre, men å andra sidan verkar fler och fler inse problemet.